Sida:Mina Pojkar.djvu/91

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
81
KISSE BLIR MÖRDARE.

barnkammaren och hoppade upp i en af gossarnas sängar. Där kröp han ihop i värmen och spann.

Gossarna fingo inte häller vara ute. Men de voro inte så förståndiga som kisse. Ty de frågade minsann inte efter, om de smetade ner sig. De sprungo i våta gräset, så fort de kommo utanför dörren, och klefvo ner sig i vattenpölarna. Så deras kläder sågo ut och deras skor se’n! Mamma blef nästan gråtfärdig, när hon fick se dem. Och det var minsann inte godt att hålla dem inne. Så fort det bara blef litet uppehåll, så rusade de utanför dörren. Och hade de då nyss förut fått på sig någonting snyggt, så blef det ögonblickligen smutsigt igen. Då blef mamma förargad, flickorna blefvo onda, pappa kom ner och såg förtvivlad ut. Och det var bannor och förargelse hela dagen i ända.

Nu rägnade det igen. Och Olle satt i barnkammaren och bytte om strumpor. Han var rysligt ond. Ty han påstod, att han inte var våt alls. Mamma sa’, att han var våt, och att han inte fick disputera. Därför var Olle ond. Ty han hade sitt hufvud för sig och gjorde hälst, som han själf ville.

Svante var för rästen också våt, fastän inte om fötterna, och hela barnkammaren var full af kläder och oordning, som om det varit midt i en flyttning.

»Det är så tråkigt i dag», sade Svante. »Hvad ska’ vi göra?»

Olle sade ingenting. Han satt på en stol och

Gustaf af Geigerstam, Mina pojkar.6