26Mot den fromme ter du dig from, Mot en helsinnad man ter du dig helsinnad. 27Mot den rene ter du dig ren; Men mot den vrångsinnade ter du dig afvog.[1] 28Ty du hjelper de ödmjukas slägte, Men de ögon, som äro stolta, förnedrar du.[2] 29Ja, du låter min lampa brinna klart, HERREN min Gud upplyser mitt mörker.[3] 30Med dig nedslår jag härskaror, Och med min Gud stormar jag murar.[4]
⁎
31Gud — hans väg är utan brist; HERRENS ord, det är genomluttradt; En sköld är han för dem, som till honom taga sin tillflykt.[5] 32Ty hvilken är Gud utom Jehovah, Och hvem är en klippa utom vår Gud? 33Han är den Gud, som omgjordade mig med kraft Och gjorde min väg helt banad; 34Som gjorde mina fötter snabba såsom hjortens Och stälde mig på min höga plats; 35Som lärde mina händer att strida, Och mina armar att spänna kopparbågen.[6]
36Ja, du räckte mig din frälsnings sköld; Du stödde mig med din högra hand, och din nedlåtenhet gjorde mig stor.[7] 37Du beredde fritt utrymme för min gång, Och mina fötter hafva icke vacklat.[8] 38Jag jagade efter mina fiender och upphann dem, Och vände icke åter förr än jag gjorde en ände på dem. 39Jag slog dem så att de icke mera kunde resa sig, De föllo under mina fötter.[9]
40Ja, du omgjordade mig med kraft att strida, Du kufvade mina motståndare under mig. 41Du dref mina fiender på flykten, Och jag förgjorde mina hatare. 42De ropade, men ingen fans som frälste; Till HERREN (ropade de), men han svarade dem ej.[10] 43Derföre sönderkrossade jag dem såsom stoft för vinden, Såsom gatusmuts utkastade jag dem.
44Du räddade mig ur inhemska fejder, Du satte mig till ett hufvud öfver hednafolk. Folk, som jag icke kände, tjena mig;[11] 45De hörsamma mig vid första ljud, som når deras öron. Utlandets söner smickra mig,[12] 46Utlandets söner tyna af; De darra i sina borgar.
