njurar och mitt hjerta.[1] 3Ty din nåd har jag inför mina ögon, Och jag vandrar i din sanning.
4Jag sitter ej tillsammans med de lögnaktiga, Och med de falska inlåter jag mig ej.[2] 5Jag hatar de orättfärdigas församling, Och sitter icke med de ogudaktiga.
6Jag tvår mina händer i oskuld, Och vill passa på ditt altare, o Jehovah:[3] 7För att låta rösten höras af mitt lof, Och för att förtälja alla dina under.
8Jehovah, jag älskar ditt hus’ boning, Och det rum, der din härlighet bor.[4] 9Ryck ej bort min själ med syndarne, Och mitt lif med blodsmenniskorna.
10Ty de hafva för sig skändliga ting, Och deras högra hand är full af mutor. 11Men jag, jag vill vandra i min fromhet; Förlossa mig och var mig nådig!
12Redan står min fot på jemna marken; I full församling vill jag prisa HERREN.[5]
27 Psalmen.
David i fast förtröstan till Gud färdig att upptaga kampen mot öfvermäktiga fiender, och hans kämpande med Gud i bönen.
1Af David.HERREN är mitt ljus och min frälsning: För hvem skulle jag då frukta? HERREN är mitt lifs skyddsvärn: För hvem skulle jag då rädas?[1] 2När illgerningsmännen rycka emot mig. För att äta mitt kött, Mina vedersakare och fiender nalkas till mig, Så — se, huru de vackla och falla![2] 3Må än en krigshär slå läger emot mig, Så skall mitt hjerta icke frukta; Må striden öppnas emot mig, Så är jag dock vid tryggt mod.
4Ett har jag begärt af HERREN, Det eftersträfvar jag. Det är att få bo i HERRENS hus I alla mina lifsdagar: För att skåda HERRENS ljuflighet, Och tänka på honom i hans tempel.[3] 5Ty han förborgar mig i sin hydda på olyckans dag; Han gömmer mig i sitt tälts skygd; Han ställer mig högt på en klippa.[4]
6Derföre skall nu mitt hufvud resa sig högt öfver mina fiender, som omgifva mig på alla sidor. Och derföre vill
