Hoppa till innehållet

Sida:Nordiska Essayer.djvu/90

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
83

som alla skildrade med den Tegnérska konstens hela sprittande livlighet och åskådlighet, vilken på oss verkar mera realistisk än Atterboms stora epos svävande högt över jord och moln.

Även Frithiofs saga är omsusad av havsvindar. Överhuvud är det anmärkningsvärt, vad vattnen betyda för tillkomsten av svenska epos, och härvid spela de stora insjövattnen en större roll än havet, måhända beroende på att de gamla svenska kultur­ härdarna äro belägna kring sjöar sådana som Vänern, Vettern, Mälaren. Bellman odödliggör i sina episka cyklar Saltsjöns och Mälarens vikar, bakom Geijers och Tegnérs dikter skönjer man Vänerns och Värmlands talrika vatten, Viktor Rydbergs »Vapen­smeden» är inspirerad av Vettern, Gösta Berlings saga växer fram vid Frykens stränder, Heidenstams liv och dikt äro förknippade med Vetterns stränder, Strindberg blir Saltsjöns och den östra skärgårdens modärna tolk. Och är det blott en slump att bröderna Nils och John Ericsson nå sin stora berömmelse till följd av sitt arbete med och uppfinningar för vattnets element?

⁎              ⁎

Når man liberalismens epok, är det i hög grad påfallande, att nästan den enda hembygdsskildraren av äkta slag just är en värmlänning, F. A. Dahlgren, som dessutom gör sin värmländska dialekt berömd i hela den svenska litteraturen. Och återigen är det människoskildraren hos Dahlgren som gör dennes diktning populär vida utöver Värmlands gränser. Det gäller både för det så omtyckta sångspelet Värm-