Sida:Nordstjernan1846.djvu/29

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

21


”Den förderfvade vällustingen kan väckas till kärlek af dygdens och oskuldens behag: Så blefvo Sodoms innevånare utanför Loths hus upptände af ett vansinnigt begär, att bedrifva synd med änglarne.”

”Vill du skilja en qvinna från den hon älskar, så för henne långt bort från sin kärleks föremål; och om det behöfves mer, än ett års frånvaro för att glömma, så är hon en ovanlig qvinna.”




Det var en mörk stund, och icke af hjertats erfarenhet, han så dömde. Hans Wilhelminas hjerta var trofast. De bref hon tid efter annan erhöll från den älskade ersatte henne saknaden, och hon skref sjelf några innerliga, okonstlade svar om sin kärlek och beständighet.

Men en dag inträdde Modren i hennes kammare just under det hon skref, och sedan hon förklarat, det hon hädanefter förbjöd all brefväxling med den man, hon sade hafva förfört hennes dotter från sina barnsliga pligter, och hotat med sin förbannelse, gaf Wilhelmina slutligen efter för hennes böner, och löfte att icke skrifva mer; blott föräldrarne lofvade att icke tvinga henne till annan förbindelse. Efter denna tiden uteblefvo de efterlängtade brefven, ehuru den olycklige älskaren skref flera gånger och besvor Wilhelmina, att icke så öfverlemna honom åt ovissheten och förtviflan. ”0 Wilhelmina!” hade han en gång skrifvit, ”om du visste huru jag hvarje postdag kl. 11 står vid postluckan, darrande som en brottsling, hvilken väntar på sin dom; skulle du väl finna någon utväg att sända mig några tröstens ord.” — Men Wilhelmina förblef trogen, — så väl det löfte, hon sin mo- der gifvit, — som sin kärlek.




Emedlertid hade man märkt huru den unga tjenstemannen mer och mer försummade sina egna och andras angelägenheter och förlorade allmänhetens förtroende, samt slute-