70
— ”Den värjan var likväl fordom värd två kejsarekronor
och Gud vet huru många kungliga. Se der! tag och gå;
jag gitter inte se den otäcka lådan, hvari han legat fången.”
Med dessa ord tryckte han tvenne sedlar, på tio Riksdaler
hvardera, i den förvånande flickans hand; flyttade ett litet bord
till sin återtagna stol, ställde bilden på detsamma och
hänsjönk i djupt begrundande, med öfver bröstet korslagda armar.
— ”Min sann kan icke gubben tala, när han vill” — hviskade Löjtnanten till Hofjunkaren.
— ”Jag skulle tycka mera om, att han vore både stum och blind; ja, hvarföre inte döf, på köpet. Nu är det alldeles omöjligt att säga ett enda ord till den gudomliga Josephine, som han ej uppsnappar och hon sedan får sota för.”
— ”Huru har han blifvit så insyltad med Jernandrarne, då han ej en gång lär vara slågt till dem?”
— ”Han har varit skolkamrat med Brukspatronen, och lånte honom en stor summa pengar då han, för flera år sedan, höll på att göra bankrutt!”
— ”Aha! En perla till vän! känner du föröfrigt något om hans lefnads-öden?”
— ”Redaktören af Måndags-Bladet, som har alla Biografier på sina fem fingrar, har sagt mig, att han i ungdomen var en fantast och måste rymma för en duell. Sedan gick han i fransysk tjenst, bevistade många af Napoleons bataljer; fick hederslegions-korset vid Moskwa, en svår blessyr vid Waterloo och fann sig vara arftagare till en stor förmögenhet, då han åter kom till Sverige.”
Här afbröts samtalet genom ett par accorder, på det i salongen stående Fortepianot och en vacker, fyllig karlstämma, sjöng den väl bekanta:
Adieux Francais, Adieux Francais Cherie!
L’honneur encore m’appelle loin de Vous. etc.
Då nästan ingen vågat låta höra sig, alltsedan Josephine första dagen efter sin ankomst sjungit, föreföll det genast högst oväntadt, att någon skulle så der oombedd uppträda; men förvåningen stegrades än mera, när man fann att det var Magistern, som gjorde musik och förnam den djupa känsla, som
