Sida:Nordstjernan1847.djvu/24

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

16

de djupt nedhängande grenarna af ”Herrans träd”, såsom Syrach kallar de trän som vexa i skogen, till åtskilnad från dem som äro planterade af menniskohänder.

Han red nu förbi kyrkoporten; plötsligt höll han in sin häst. Nattvinden vaggade ljufliga orgeltoner till hans öra. Han höll stilla och lyssnade en stund uppmärksamt. Han misstog sig ej; det var verkligen choralmusik, och dertill en mycket bekant melodi. Han steg af och band sin häst vid portgallret, sprang öfver muren och in på kyrkogården. Här kändes en qvaf lukt af papaver och nattvioler, som sköto ovanligt högt och frodigt i den djupa vextmyllan. Asparne som stodo vid ringmuren reste sig jettelika mot himlen, vinden susade doft i deras stela fuktiga kronor, som voro ovanligt löfrika, emedan deras rötter grepo kraftigt ned i den rikhaltiga alven. Nattvandraren sköt upp kyrkodörren. Han kastade en blick mot läktaren och tyckte att något rörde sig framför orgelclaviaturen, men mörkret hindrade honom att tydligt urskilja föremålen derinne. Han stod stilla och lyssnade. Endast orgelns tystaste stämmor begagnades och tonerna sorlade, såsom på en eolsharpa. ”Hvem är der?” ropade han slutligen, men ingen svarade. Musiken fortfor i melodiska hviskningar. Han gick uppför trappan till läktaren. I djupaste mörker letade han sig sent omsider till dörren, han sköt upp den helt sakta, men ingen var der, och då han lutade sig öfver bröstvärnet blef han varse en gestalt, hvilken lätt som en skugga gled korsgången uppföre och försvann bland pelarne i koret. Ingenting syntes vidare till, endast månans sken föll högtidligt och bjert in genom de hvälfda fönstren. Fremlingen upptäckte vid dess sken en annan dörr, gent emot den hvarigenom han inkommit, hvaraf han slöt att det var tvenne uppgångar till läktaren. Han gick tillbaka ned i kyrkan, men blef icke litet öfverraskad när han fann dörren, hvarigenom han först inkommit, tilläst. ”Nå det var då ypperligt, så sannt jag heter Charles Darling!” ropade fången halft harmsen, halft skrattande, under det att echot gäckande gentog hvarje stafvelse. ”Jag lär väl få bli här i natt!” suckade han vidare, i det han uppmärksamt betraktade den fast tillslutna jerndör-