21
klaringen kan komma sedan, i fall du icke blir mätt af hvad som står på bordet, filfras!”
Efter måltiden togo de öfverrockar på och gingo ut. Då de hunnit ungefär midten af gården, kommo de till en bred flat sten. Baronen märkte att hans vän gjorde en om₫väg och nändes icke trampa derpå. Han frågade om orsaken till denna försynthet. Pastorn log, och då de kommit in i den mörka lindalléen sade han:
”Jag tillstår att jag icke rätt vet hvarföre, om icke denna veneration för stenen står i sammanhang med en gammal tradition som är gängse i orten. Glimsta har fordom varit ett herregods och man påstår att egaren ...”
”Varit en mycket elak man, förmodligen?”
”Nej, förlåt mig, en man som undvek att göra något ondt, men som heller icke gjorde det goda han kunde.”
”Så-å.”
”Mannen dog och vardt begrafven, men drömde jemt om det goda han underlåtit. Det måtte hafva varit en mycket rikt utrustad man, och det säges, att ”af honom som mycket varder gifvit, skall ock mycket utkrafdt varda.” Mannen drömde och fick ingen ro. När natten blef mörk och andra sofvo, smög han sig upp ur sin bädd och gick omkring på sitt gods och bland sina underhafvande, för att godtgöra hvad han försummat medan han lefde. Detta försoningsverk lärer ock komma att räcka till för den stackars riddaren, emedan följderna af hans uraktlåtenhet gå ut öfver verlden i allt vidare och vidare cirklar, som när man fäller en sten i vattnet och den ena ringen jagar den andra i allt större omkretsar .... Ingen vill trampa på stenen för den gamla mannen, den torde vara tung nog ändå,” tillade berättaren leende.
De promenerade ännu en stund, under förtroligt prat, den behagliga Augusti-aftonen, och då de gingo tillbaka, gjorde Baronen, utan att tänka derpå, en omväg kring stenen, för att icke trampa på dörren till den gamle riddarens hus.
De båda vännerna åtskildes nu, och gingo hvar till sitt sofrum. Vemodig utan att rätt veta hvarföre, kastade Baronen sig på sängen, släckte ljuset och gaf sin fantasi fritt lopp.
