Sida:Nordstjernan1847.djvu/98

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har inte korrekturlästs

fart förföljde och angrep det hallt slagna och upplösta folket. Men danskarna behöfde sjelfva tid att ordna sig efter det häf- tiga handgemänget och de hoppades dessutom att med blotta kanonelden tillintetgöra svenskarna. Af dessa orsaker upp- stod en kort vapenhvila.

Under densamma tilldrogo sig några enskilda uppträden, hvilkas minne icke bör dö bort inom fäderneslandet. En kap- ten framgick ur danska hären och rakt mot svenska fotgardet. Han stannade framför detsamma och utmanade major Hast- fehr till envig. Denne major var nästan enda qvarlefvan af gardets öfverbefäl och dessutom en ganska tapper och duglig krigare. För att ej blottställa en så vigtig person, framskyn- dade i hans ställe den tjugofemåriga gardeskapitenen Berndt von Liewen, mottog uppmaningen och började envigskampen. Efter någon strid störtade dansken, genomborrad, till marken och med den fallnes värja som segertecken återvände Liewen till de sina.

Vid samma tid såg samma gardesregemente ett annat och bedröfligt skådespel. Mot troppen kom en vacker och välrustad häst. Men ryttaren, som vanmägtig vacklade i sa- deln, var halfklädd, ansigtet och kroppen sönderhuggna, af blod öfverströmmade. Han rigtade sin väg till fotgardets för- sta kompani. Det vanställda utseendet var äfven för de när- mast bekanta främmande. Af rösten och de brutna orden igenkände dock folket slutligen deras saknade öfverste, den tappre Kristofer Gyllenstjerna. Som förbemäldt är, hade hans häst blifvit skjuten framför tredje gardesbataljonen. En dansk rusade härvid fram, satte geväret mot den liggande Gyllen- stjerna och lossade af. Kulan slant mot harnesket; men Gyl- lenstjerna blef dock ytterligare sargad och derpå afklädd och utplundrad. En soldat ville döda honom. Nej, sade en offi- cer, vi skole i stället -taga honom tillfånga. Men i detsam- ma vältrade sig striden deråt; danskarna måste springa undan och Gyllenstjerna blef vanmägtig qvarliggande. Blodet ström- made ur nitton sår; deribland ej mindre än nio i hufvudet. Derjemte höll han på att stelna af köld; ty i en hård Decem-