Hoppa till innehållet

Sida:Nordstjernan 1859.djvu/31

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

21


TAHEITI.




Ändtligen morgonen den 14 September uppsköt vid horisonten en mörk punkt, och «land» ropades från utkiken. Vi närmade oss i rask fart, punkten växte ut, och snart sågo vi dyka upp ur hafvet denna «Stilla Hafvets stjerna», detta härliga, mångbesjungna Taheiti (Otaheiti, Tahiti), som ända från barndomen, då jag redan, ledd af reseberättares skildringar, drömde mig i fantasien svärma kring jorden och njuta af det osägligt myckna stora och underbara, stått för mig såsom ett jordiskt paradis och skimrat såsom en lycksalighetens ö, och som jag omklädt med allt hvad fantasien förmår skapa färgrikast och formskönast. Nu låg hon framför mig denna hafvens drottning; jag skulle inom kort ila omkring i dess lundar, dem jag tänkt mig så doftande och blomsterhöljda; jag skulle jubla i dessa dalar, der allt hvad jordisk sällhet kunde önska sig mest eftersträfvansvärdt tagit sitt hem, bestiga dessa berg, hvarifrån ögat ej uppfångar annat än storhet och skönhet och sväfvar ut öfver lycksaliga nejder till det omätliga hafvet, och i en enda blick sammanfattar bilden af både timlig njutning och oändligheten. Men ack! Hvart hafva barnets leende drömbilder tagit vägen? hvarföre antager klippan derborta icke de tjusande färger och former, som den hade i min fordna aning? hvarföre kännas icke alla