Hoppa till innehållet

Sida:Nordstjernan 1859.djvu/67

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

53

 
Förr drog han i mången vapenfärd,
 Som lefver i skaldens sång,
Och lekte så stolt med lans och svärd
 Vid blodiga stridens gång.

Nu satt han högt i sin kungasal
 Med silfver i lockar och skägg,
Och kämpar stodo i hundratal
 Kring den vapensmyckade vägg.

Han lyssnade stum till harpans klang
 Som ljöd i det stolta lag;
Han mindes, hur svärdet ur skidan sprang
 För Erin på kampens dag.
 
Nu bjöd han tystnad i kämparnes ring
 Och reste sig upp, så hög,
Och sorlet tynade rundt omkring,
 När hans blick öfver salen flög.
 
Och kungen fyllde sitt horn med mjöd
 Och drack ett drag eller två,
Och lutad sedan mot svärdets stöd,
 Han började tala så:


Konungen.

Erins söner, min lefnads dagar
Luta ned mot den kalla graf.
Dock mitt hjerta ej ödet klagar,
Mången glädje mig lifvet gaf.
Segerjublet i fordna tider
Klang så skönt för min unga själ.
Nu blott minnet sin månglans sprider,
Ungdomskraften har sagt farväl.

Varma vindar likväl mig smeka,
Erins kärlek ännu är min,