Hoppa till innehållet

Sida:Nordstjernan 1859.djvu/96

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

82

De sköna former växa ut.
 Se, hvitklädd brud
 Jungfrulig står
Ur svanens fjädrar fram till slut.
Fionnuala, skön som förr,
Förklarad syns vid templets dörr.

 Bland Erins folk,
 En fridens tolk,
Hon vandrar, blek som döden.
 För Erins män
 Hon täljer än
Sin lefnads dunkla öden.
 Och hvar hon går
 Med tröstens ord,
Ej stridens lansar glimma mer.
 I hennes spår,
 Mot blodig jord
Blott fromma knän sig sänka ner.
Till templet sist hon styr sin gång
Och sjunger der sin svanesång.

Fionnuala.

Nattens mörka dimmor falla,
Solen ler kring Erin klart,
Och för hennes söner alla
Himlens ljus är uppenbart.
Tack för sanning och försoning,
Fader i det blåa loft!
Här uti din helga boning
Vill jag åter varda stoft.

Jordens oro är förgången,
Grafvens hvila återstår.
Redan klingar englasången,
Redan vinkar evig vår.