92
rante och en sarabande för stråkar i nyssnämnda Uppsalahandskrift I. M. 109. Alla tre synas vara från 1650-talets början. En “Simfonia con cimbalo e spinetta“ är daterad den 10 aug. 1650. Från år 1651 finnes en vokal komposition “Veni sancte spiritus“ för 4 stämmor med instrumental inledning.
Som hovkapellmästare rekonstruerade han hovkapellet, så att det i den vokala delen kom att omfatta, jämte 2 discantister, en alt, en tenor och en bas. Mot dessa 5 vokala solister svarade sedan den ordinarie instrumentiststyrkan av 9 musikanter. År 1666 höjdes antalet instrumentister till 12, men tenoren togs bort; 1670 försvann även alten och 1676 även basen. Under 70-talet var sedan antalet tämligen regelbundet: 1 kapellmästare, 12 instrumentister och 2 discantister. Under 1680-talet tillades en instrumentist, som fick särskild lön och ibland bar titeln “vice kapellmästare“. Man kan således antaga, att Düben vid denna tid antingen varit sjuklig och behövt hjälp eller av andra skäl befriats från befattningen. Efter fadern hade han fått organistbefattningen vid Tyska kyrkan 1662. Fr. o. m. 1686 höll han vikarie där. Sannolikt var vice kapellmästaresysslan även ett dylikt vikariat.
Gustav Düben synes ha åtnjutit konung Karl XI:s synnerliga välvilja. 1675 beviljade konungen honom, jämte en löneförhöjning på 300 daler (till 900 dr), 4 kronohemman i Småland “i hans och hustruns livstid“; 1678 utsträcktes besittningsrätten till alla efterkommande. Den kungliga nåden blev snart ännu större, i det att 1682 hans son Gustav blev kammarpage hos kronprinsen (sedermera Karl XII) och 8 år senare dottern Emerentia kammarpiga hos kronprinsens syster Ulrika Eleonora.
