6
och en yngre form kan dock lätteligen särskiljas: den äldre med flera dekorativa tvärband och ren s-form, liknande ett uroxhorn (bild 3—5), den yngre med kraftig bågformig böjning vid blåsändan och svagare böjning vid mynningen med färre tvärband (bild. 6—7). Den äldre formen har liten mynningsplatta, föga utsirad, den yngre en bred platta försedd med bucklor och hängprydnader. Om utvecklingsformerna inom denna sista med de talrikaste fynden representerade grupp såväl med avseende på böjningen som mynningsskivan, tala våra tre exempel: fr. Norge, Öland och Danmark (bild 5—7.)
De danska instrumenten äro så väl bevarade, att man utan svårighet han få fram tonerna, och det visar sig därvid, att klangen i mellanregistret g1—g2 är ädlast och fylligast. I allmänhet kunna instrumenten med avseende på munstycket räknas till basunernas grupp, och de stå även i klang de moderna basunerna närmast.
Instrumenten äro i de flesta fall funna två och två tillsammans med lika stämning. Vi må dock icke därav sluta, att de använts flerstämmigt. Även naturfolkens blåsinstrument förekomma parvis, fastän någon flerstämmighet ej framgått därur.
Skola vi våga en förklaring över bronsålderslurarnas utveckling, skulle den i stora drag bli följande: De ännu hos herdefolk (även i Norden) vanliga näverlurarna av trä, hopfogade av tvenne furuhalvor och sammanhållna av bandvidjor, ha tjänat som mönster. Detta kan bevisas genom de dekorativa tvärbanden i Brågarps och Langelandslurarna. Även har man i Karup i Skåne funnit rester av en näverbeklädnad å bronsen. Efter hand ha dessa tvärband försvunnit såsom för bronsluren betydelselösa, och samtidigt
