sats genom att låta allt bli ett skapande av intet, och därför förklarat allt som ägde samband med musik och teater under Adolf Fredriks tid för dåligt och oanvändbart för en stor scen. Att så ej varit förhållandet torde ha framgått av föregående framställning av frihetstidens musikliv. Såväl hovkapellet som furstliga kapellet ägde båda många och goda instrumentister, och högst få musiker blevo avskedade, då den nya institutionen kom till stånd. Det under 1760-talet rikligt florerande konsertväsendet gav även åt sångkrafter en nödig förskolning. Bland sådana användbara krafter märkas assessorskan Olin, hovsekreterare Lalin och hovkanslisten Karl Stenborg samt den sistnämndes broder kvartermästaren Nils Stenborg.
Med avseende på stilen hade man sedan gammalt den pompösa italienska allvarliga operan (opera seria), vilken just årtiondet innan genomgått en reningsprocess med avseende på textens och musikens inbördes förhållande till nackdel för koloraturarian och till förmån för recitativet. Då det gällde för Sverige att välja mellan den äldre slentrianmässiga operan och den nya förbättrade formen, valdes redan från början den nya stilriktningen, ehuru man naturligtvis ej genast kunde få kompositörer, som helt behärskade denna nya stil.
Jämte den italienska allvarliga operan hade sedan århundradets mitt även en annan opera trätt fram och vunnit det allmänna intresset, nämligen den komiska operan. Här hade fransmännen gjort den bästa insatsen. Den franska opera comiquen stod redan vid 1770-talets början färdigbildad med sina enkla visartade arier och sin talade dialog. Mitt emellan den italienska opera serian och den franska
