218
|
dier, sköna och hänförande; men var hade han tagit dessa? De voro samfödda med orden och dock saknade han all musikalisk underbyggnad; melodierna voro alla urval av barndomsminnen. Till all lycka lärde han känna Åhlström, och från det glada sällskap eller den krog, där han sist improviserat en visa, sprang han upp till honom, sjöng sin visa med ackompanjemang av sina tummar på klavérlocket, och Åhlström ordnade och upptecknade, icke utan svår ty Bellman sjöng aldrig lika melodier två gånger, utan Åhlström måste påminna sig rätta melodien ur sitt förråd av barndomsminnen. Sålunda uppkom slutligen den första äkta upplagan av Bellmans sånger.“ — Att Bellman ej förtjänar namnet kompositör visar oss Wieselgren i sin Åhlström-biografi (Biogr. Lex.): Wieselgren, som själv var hågad att tillerkänna Bellman plats bland de stora kompositörerna hade i en litterär krets, där Åhlström var närvarande, frågat om Bellman ej vore störst som musiker. Åhlström hade då med eftertryck svarat: “Bellman har ej komponerat en enda av dessa melodier.“ |
Vilka de melodier varit, som Bellman använt till sina dikter, därom lämnar samtiden så gott som ingen underrättelse. Den enda ledningen ger oss den s. k. Bellmanska handskriften av 1772 (nyutgiven Sthlm 1872), där Bellman själv vid en del sånger antecknat källan, vid andra lämnat plats för senare införandet av ursprungliga melodiens början. Först i andra hälften av 19:e årh. har man närmare efterforskat, vilka källor de enskilda sångerna kunnat ha. De största resultaten äro nedlagda i Drakes nyupplaga av Fredmans epistlar och sånger samt Flodmarks uppsats “Bellmansmelodiernas ursprung“ (Sv. Mus.-tidn. 1882). En slutlig sammanställning av alla de melodier, vilkas härkomst blivit bekant,
