Sida:Norlind Svensk musikhistoria 1918.djvu/23

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

14

Ingenstädes i den svenska litteraturen omtalas det, att dessa yrkesmusiker även varit sångare, och helt säkert har ej heller sång ingått i deras yrkesutbildning. Med 1300-talets mera utvecklade förhållanden erhöllo även sångarna ett visst inflytande, men då som särskilda yrkesmän, ej sammanblandade med instrumentisterna. Sångarnas latinska namn, cantores, tyder på, att de stodo kyrkan nära och således en gång utbildats där. Cantores och instrumentister stodo särskilt i tjänst vid hovet och fingo efter hand allt fastare anställning där och bildade från och med 1500-talet en särskild avdelning av kungl. hovstaten, hovkapellet.

Vi vilja citera några av de litterära källor, där musiker och musikinstrument omtalas, och begynna med några isländska från 1200- och 1300-talet.

Sigurd Jerusalemsfararen hade kommit till Konstantinopel och mottogs på det vänligaste av kejsaren, som lät utföra “lekar“. Man fick då höra “allsköns musikinstrument, ’organ’, ’sinfon’ och ’salterium’, harpor och gigor [i manuskriptet är interpolerat: ’och fidlor’] och allehanda strängalek“ [Fornmannasögur VII: 97].

Om den svenske konungen Hugleik heter det, att han var mycket rik och snål därjämte. “Han hade i sin hird varjehanda lekare, harposlagare och fidlare, ävensom sejdmän och allsköns trollkunnigt folk“ (Ynglingasagan kap. 25).

Konung Olof den helige bjöd lagman Emund till sig som sin bordsgäst. Då de skulle sätta sig till bords, heter det: “Därefter kommo in maträtter och lekare med harpor och gigor och andra musikinstrument, och därpå skänkte man i“ (Olof d. hel:s saga, Snorre, Konungasagor kap. 96).