270
folkvisor och folkdanser i sitt ursprungliga skick, men efter hand upptogos små arrangemang, vilka under musikaftnurna på 50-talet kunde få formen av små dramatiska sångspel. Folkvisorna styckades sönder i soli och körpartier. Man fick på så sätt små konsertstycken av varje visa. Ännu djärvare blev hans försök att dramatisera, då han kombinerade flera visor med varandra och inlade folkdanser som mellanstycken. Ur rekonstruktionssynpunkt måste ett sådant tillvägagångssätt skarpt fördömas, men ur kompositorisk synpunkt, då det gäller att väcka intresse till kompositorisk produktion i folkvisans anda, måste man tillerkänna detta arrangeringssätt en ej ringa betydelse. Det stora antal åhörare Dybeck hade kan också visa, att man livligt senterade hans uppfattning, och helt säkert ha många av dåtidens kompositörer just på dessa aftnar fått impulsen till en inhemsk produktion i folktonens anda. Dybeck var ej musikteoretiskt skolad och måste därför ha hjälp till sina arrangeringar. Denna hjälp gavs honom än av Cronhamn, än av Höijer, än av Gille.
Av dessa tre sistnämnda var Johan Peter Cronhamn (f. 1803 i Ö. Karup, Hall., † 1875 i Sthlm) redan till åren kommen och kunde ej särskilt påverkas av folkvisandan. Såsom gammal vän av folktonen hade han skrivit visor i folkvisstil, dock är hans största förtjänst att ha komponerat en del friska fosterländska manskvartetter (även arr. f. manskör av Bellmans sånger) samt redigerat en del goda sångsamlingar. — Leonard Höijer (f. i Sthlm 1815, † där 1884, musikkritiker och organist) stod folktonen närmare och utgav 1879 tredje upplagan av Geijer-Afzelii folkvisor med nytt ackompanjemang.
