278
kör. Oratoriet David och Saul uppfördes 1900 i orkesterinstrumentering av sonen Vilhelm Stenhammar. P. U. Stenhammar komponerade även en mängd solosånger men lyckades alltid bäst i de allvarliga religiösa sångerna, vilka andas en djup, innerlig religiositet, och tillhöra därför ännu den svenska kyrkans sångskatt.
Ännu ett stycke längre kom Gunnar Wennerberg. Man har sagt, att han skrev sin första glunt på baksidan av en fuga och säkert är, att canon och fuga hörde till hans käraste musikövning. Han använder fugato snart sagt överallt i sin musikproduktion. I sångsamlingen “De tre“ från 40-talet använder han t. o. m. en stilrätt canon till en dryckessång. I manskvartetterna återkommer fugatot ständigt, och i de kyrkliga sakerna är det den förhärskande formen. Liksom de tre förut nämnda, Gille, Ölander och Stenhammar, tonsatte Wennerberg med förkärlek Davids psalmer och då helst för solo, kör och orkester. Då han i början ej så väl behärskade instrumenteringskonsten, nöjde han sig med pianot som ackompanjemangsinstrument. Hans populäraste kyrkliga verk blevo samlingarna “Ur Davids psalmer“ för solo, kör och piano (1:a saml. 1861—69; ny serie 1884—87), vilka ännu utgöra den svenska kyrkans mest sjungna högtidsstycken. Av oratorier trycktes 1862 Jesu födelse (uppt. f. g. 1888). På 90-talet skrev han ytterligare Jesu dom (uppf. 1901) och påbörjade ännu ett Jesu död. Därjämte trycktes ett körverk i en ovanligt ren och ädel stil: Stabat mater. I alla dessa arbeten visar han sig som den svenska Berlinerakademistilens bästa och mest representativa personlighet. Vad som måhända i någon mån skiljer honom från Berlinerkretsen är det
