286
ur verkets egen anda, och instrumenteringen födas spontant med tonverket. Av alla hans egna orkestersaker i den slutna formen märkas 4 symfonier (därav F-dur 1857; Ess-dur 1874; D-moll 1881) samt flera konsertouverturer. Kammarmusiken älskade han mycket och sökte att verka för dess popularisering. Själv skrev han 6 stråkkvartetter (därav E-dur 1855; A-moll 1884; C-dur 1871—83), 1 stråkoktett, 1 stråksextett, 1 stråkkvintett, 1 pianosextett, 1 pianokvartett, 2 pianotrior, 4 violinsonater, 1 altviolsonat och 1 violoncellsonat. Inom vokalmusiken älskade han stora, fylliga körer med polyfon stämvävnad. Hans bästa verk i denna stil är Rosa rorans bonitatem. Det för Leipzigerromantiken så karakteristiska konsertstycket för soli, kör och orkester älskade även Norman, om än denna form i hans produktion har en mera blygsam plats. Hit hör förutom flera kantater stycket Humleplockningen. Ett oratorium Die Könige in Israel blev ofullbordat. Slutligen utgav han solosånger och pianostycken.
Pianostycket har alltid varit litet företrätt i Sverige, och det lilla, som verkligen publicerats, har för det mesta varit föga individuellt i stilen och nästan aldrig tillhört det bästa av en kompositörs hela produktion. Norman hör till de få undantagen, där pianomusiken intager en integrerande del av hans samtliga tonalstring. Även äro hans pianostycken skarpt individuella i en stil, som man ej så lätt återfinner annorstädes. I yttre hänseende ansluta de sig till det Schumannska stämningsstycket.
Bland de svenska tonsättare Norman mest ville hjälpa fram var Franz Berwald. Han verkade målmedvetet för bekantgörandet av hans verk, skrev uppsatser om dem, förmådde förläggare att trycka
