288
Söderman var född 1832 och hade i unga år fått öva sig som ledare av musikkapell vid mindre teater. Hans första verk voro därför alla musikinlägg i skådespel (det första 1852). 1856 fick han komma till Leipzig, där han flitigt en vinter studerade vid konservatoriet. 1860 erbjöds han hovkapellmästarebefattningen men avböjde till förmån för Norman. 1862—68 var han dock biträdande kapellmästare och verkade i övrigt som kormästare vid k. teatern från 1860 till sin död 1876. En ny utrikes resa företog han 1869 som Jenny Lindstipendiat.
Såsom kompositör är Söderman vida mera nyromantiker än Norman och står t. o. m. nära Wagner, ej minst genom sitt betonande av recitativet. Liksom hos Wagner var recitativet den konstform, där han naturligast och rikast uttryckte sina tankar. Den fria deklamationsformen, som här och där vid särskilda ställen i dikten lugnt och naturligt övergår i en mild cantilena av mera sluten gestalt, behandlar han som ingen. Även orkesterackompanjemanget följer skarpt karakteriserande recitativets gång utan att på någon punkt bli chablonmässig. I detta hänseende är hans sångart lika avgjort nyromantisk som bjärt avstickande mot 30- och 40-talets sångstil. Det kan sättas i fråga om någonsin, även utanför Norden, den episka stilen i balladen har fått en mera natnrlig och på samma gång sublim förtoning än hos Söderman.
Söderman, som satt musik till så många teaterstycken (däribland Hin ondes lärospån 1856, Guldkorset 1857, Kung Märta 1860, Bröllopet på Ulvåsa 1865, Marsk Stigs döttrar 1866, Orleanska jungfrun [ouverture] 1867, Richard III [3 marscher] 1873, Folkungalek 1874) kom aldrig i tillfälle att skriva
