26
— De övriga stiften följde snart efter. Strängnäs fick korordning år 1344 och Åbo 1474.
Alla våra stadganden visa tydligt, vilken omsorg man önskade nedlagd på sången. Skolgossarna skulle ej blott vara till hands vid alla gudstjänster utan även vid högtidliga processioner och själamässor, där i donationsbrevet särskilt rik sång föreskrevs. En sådan donation hade 1472 gjorts till Uppsala domkyrka av borgmästarens i Stockholm hustru. Enligt donationsbrevet skulle sjungas “Helga Lekama lov Discubuit [Herren Jesus satt med sina lärjungar till bords] i alla de klerkers och prästers närvaro, som tidehåll och korgång höllo i samma kyrka med sådan högtid och värdighet, att till samma Helga Lekama lov skulle ringas med stora klockorna och lekas i stora orgeln och bäras för sakramentet en stor stake med vaxljus, och därtill skulle sex djäknar bära framför sakramentet tolv små vaxbloss och de djäknar sjunga versen och Gloria Patri i samma Discubuit.“
Ledarna av sången såväl i domkyrkorna som i klostren voro i regel två till antalet och buro vanligen namnen cantor och succentor (i nunnekloster: cantrix och succentrix). Denna dubblering framgick huvudsakligen ur sångens fördelning i två varandra svarande körer, vilka följaktligen krävde var sina ledare. Alla körsatser skulle inledas av solosång, vilken under vanliga dagar utfördes av en, under större högtidsdagar av två ända till fyra sångare. I klostren skiftade solistbefattningarna och körledandet varje vecka. Vadstena kloster hade en ’horista’ att börja sången för varje dag och sedan leda solopartierna; recitationen av lectiorna tillkom en s. k. ’lectrix’, och versiklarna utfördes av s. k. ’versiculariæ”. Succentrix var föregående veckas horista.
