38
omtagning av den förra men med omkastade stämmor (“Ad cantus læticiæ“ och “Zachæus arboris“ tillhöra rondellusformen).
Kyrkomusiken erhöll med den flerstämmiga konstsången sin högsta kulturform, och med denna följde en särskild utbildning av sångare. Så länge den enstämmiga sången florerade, behövdes endast allmänt skolade röster, och varje prästman skulle besitta nödiga kunskaper härför. Några särskilda yrkesmusiker behövde följaktligen kyrkan ej. Med den flerstämmiga konstsången blev förhållandet annorlunda, och ju högre konsten steg, dess större krav ställdes på sångaren. Vid Vadstenafesten 1489 omtalas såväl “utvalde discantores“ och “Herr Stens cantores“; båda dessa torde ha varit sådana yrkesmusiker, och att särskilt riksföreståndaren haft dessa med sig, tyder på, att det funnits ett hovkapell med yrkessångare vid denna tid. Reformationstiden skulle se denna institution särskilt florera, i det att en skolad kör kom att höra till den nödvändiga musikodlingen vid varje hov.
Kyrkan sökte även på ett annat fält befrämja kulturmusiken, i det att den tog instrumentalmusiken till hjälp. Det viktigaste instrumentet blev härvid orgeln. Vi ha redan förut påpekat, att orgeln i sin lilla portativa form förekom tillsammans med de andra världsliga musikens instrument på gatorna i städerna. Ett litet exempel härpå finnes i beskrivningen på Katarinas mottagande i Linköping, då hon år 1374 kom tillbaka till Sverige med sin moder Birgittas jordiska kvarlevor. Det heter där: “Orglarna stimmade i fagraste ljud, basuner, harpspel och allsköns lekareinstrument lektes och hördes på alla gator och i alla krokar.“ Till kyrkorna kommo
