följd av latinska språkets återställande var, att även medeltidssången fick högre anseende. Kyrkoordningen av 1571 lämnade endast ett svagt företräde åt det svenska språket: “Till församlingens förbättring må sångerna icke alltid ske på latin“. Under Johan III:s regering fick latinet avgjort företräde, endast de nya psalmerna blevo tillåtna att fortfarande sjungas på svenska. Med 1614 års kyrkoordning blev svenska språket det förhärskande, ehuru latinet ej helt förbjöds. Ordinarium missæ förblev under hela reformationstiden svenskt.
För kyrkomusikens ordnande blev det en trängande nödvändighet att i tryck utgiva lämpliga sångböcker. Redan i 1541, 1548 och 1557 års upplagor av mässan hade notlinjer tryckts till prefationen, på det att noterna skulle kunna skriftligen införas. Av Laurentius Petri ha vi nu den första musikaliska handboken för kyrkosången: En liten Sångbok. Den trycktes först i en folioupplaga något före 1553 (exempl. i k. b. och Link. b.), sedan i en kvartupplaga år 1553. Om något verkligt nottryck kan ej bliva tal, ty noterna måste skriftligen införas på tryckta linjer. Förutom Ordinarium missæ omfattar bokens musikaliska del endast de vanliga hymnerna på större helgdagar samt några sekvenser. 1572 års psalmbok hade notlinjer tryckta till 6 psalmer (ex. i Upps. b.). De första tryckta noterna, ej blott linjerna, förekommo i psalmboken av 1586. Här har dock endast “Tron“ tryckta noter (ex. i k. b.). Samma nottryck återkommer i 1610 års psalmbok (Upps. b.). Båda trycktes i Stockholm hos Andreas Gutterwitz, vilken således har äran att vara Sveriges förste nottryckare. Efter 1610 blevo nottrycken allt vanligare. Redan i 1614 års
