Sida:Norlind Svensk musikhistoria 1918.djvu/69

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

60

upplaga avpassad efter skolans direkta krav blev därför snart en nödvändighet, så mycket mera som sångboken trots sin omodernhet blev i hög grad omtyckt i svenska skolor. Den nya upplagan reviderades, vad de enstämmiga sångerna beträffa, av rektorn vid Viborgs skola Henrik M. Fattabur. De flerstämmiga sångerna anpassades efter de nya metoderna för harmonisering av kantorn i Rostock, M. Daniel Frederici. De ordnades därvid i två grupper: tvåstämmiga (5 sånger) och fyrstämmiga (6 sånger).

Sin måhända främsta betydelse erhöll Piæ cantionessamlingen såsom hjälp vid sockengången. Allt sedan medeltiden hade det varit sed, att skolgossarna vid de stora högtiderna vandrade omkring i närgränsande socknar för att sjunga och som tack erhålla penninggåvor till hjälp i studierna. Sockengången krävde mycken tid och långa övningar. Den förnämsta vandringen, den s. k. lussegången (Luciegången) ägde rum några veckor före jul, och musiken vid denna spelade en så stor roll, att en hel vecka dessförinnan anslogs åt idel övningar i musik och sång. Den kallades därför ’sångveckan’. Skolgossarna voro, då de sjöngo i byarna, anförda av sina sånglärare, men jämte dessa fanns en mängd andra ledare. Överinseendet över de influtna penningmedlen tillkom en notarie, vilken även utom själva sockengången hade rätt mycket med musiken att skaffa. Han skulle övervaka lärjungarnas sång i kyrkan och ibland även leda den. Varje stämma hade en av lärjungarna själva vald præcentor, som skulle hålla ordning inom stämmorna och därför erhålla något större andel av penningarna än de andra. Näst ’lussegången’ hade ’sommarsjungandet’ största