bästa musik samt även en stor skicklighet i körsång, då mycket av denna musik i våra dagar kräver den största övning för att kunna väl föredragas. Likvisst är denna påtagliga djupa musikkunskap hos skolgossarna ej något för hela perioden lika utmärkande. Från tiden före 1580, alltså första hälften av perioden, är antalet tryck- och handskrifter ovanligt ringa, och av de från senare hälften dominera avgjort 1600-talets första årtionden. Vi ha således att tänka oss i början en viss enkelhet och torftighet i den högre konstmusiken, sedan efter 1580 ett allt livligare intresse för denna gren och till sist med Gustaf II Adolfs regeringstid en påtaglig blomstring över hela landet av den stora kulturmusiken.
Som vi längre fram skola se är detta något utmärkande även för den världsliga musikutövningen, som även den får sin blomstring med Gustaf II Adolfs regering, då hovet föregick med ett särskilt gott exempel, därvid konungens egen person stod dominerande i förgrunden, överallt väckande och intresserande med ett målmedvetet viljande i allt med tro och förvissning om musikens betydelse som kulturfaktor i ett lands andliga daning och utveckling.
Så glädjande denna utveckling än är, finnes dock i allt detta en viss tomhet. Något fattas i detta till synes så rika musikaliska kulturarbete. Ej ett enda kompositörsnamn av svensk härkomst finnes. Kärleken till tonkonsten hade ej ännu varit stark nog att dana egna tonsättare, vilka kunde upptaga och förarbeta det myckna från utlandet mottagna utländska stoffet och dana något eget därav. Här och där framträdde visserligen ett namn med epitetet “componista“, men något om kompositioner av samma
