om musiken ej stå till buds förrän med året 1637, kunna vi ej noggrant följa denna utveckling. Fr. o. m. sistnämnda år meddela de allmänna handlingarna musikernas namn och löner regelbundet varje år. Från Gustaf Adolfs regering äga vi blott ett år, 1627, en medlemsförteckning över svenska hovkapellet. Det fanns då en kapellmästare, 12 musikanter, 4 diskantister, 1 organist och 1 italiensk lutenist; dessutom 12 trumpetare och pukslagare. Då staten under hela 1600-talet (och större delen av 1700-talet) ej nämner det instrument varje musiker trakterade, sakna vi möjlighet att kontrollera, hur orkestern sett ut som ensemble. Sannolikt ha flera musiker kunnat handtera mer än ett instrument. Ännu under 1700-talet förekom det nämligen ofta, att flera instrument medverkade, vilka utfördes av en musiker under pågående stycke, i det att det ena pauserade, medan det andra trakterades. Under 1600-talet måste detta förhållande ha varit särskilt ofta förekommande. Då tekniken var jämförelsevis enkel, var det även lätt att lära sig att spela ett instrument.
Med avseende på musikerutbildningen skedde med Gustaf Adolfs regering en genomgripande förändring i det att kapellmästaren erhöll ansvaret för utbildningen. En instrumentist behövde förut ej så hög utbildning och kunde därför lätt av en musiker på kort tid få nödiga förkunskaper. Så länge instrumentistens ställning ej var fullt säker, måste han också ha ett annat yrke vid sidan om. Den förändring, som nu med 1630-talet så småningom inträdde, bestod däri, att musikern redan från början utbildades yrkesmässigt. Det blev därför ej längre utlänningar, som tillfälligt fästades för kort tid i
