Norges höga berg, så dock för en befarad vändning i den europeiska politiken.
Lika som freden i Kiel lösrifvit Norge från all statsrättslig förbindelse med Danmark, utan hvilken skilsmässa någon konstitution af den art som grundlagen af 17 maj säkerligen aldrig kommit till stånd,[1] och lika som Sverige å sin sida var af omständigheternas makt förhindradt att göra sitt inflytande gällande, och en svensk inverkan af mera genomgripande betydelse på Norges inre förhållanden dessutom icke ingick i den mans politik, som på den tiden ledde Sveriges öden, lika så gjorde Kristian Fredriks säregna ställning, att trycket uppifrån blef föga eller intet känbart. Ty det var för honom absolut nödvändigt, om han ville med någon utsigt till framgång spela rolen af Norges befriare, att handla i enlighet med de grundsatser, som då besjälade de högre klasserna i Norge, och dessa voro der som i hela den öfriga civiliserade verlden den franska revolutionens ideer, ehuru delvis något modifierade efter engelskt mönster. Och härtill kommer, att Kristian Fredrik på denna tid närde en orygglig öfvertygelse om Karl Johans snart förestående fall[2] och utan tvifvel hyste förhoppning att
- ↑ Då I. E. Sars i sin afhandling »Norge under Foreningen med Danmark» i Nordisk Universitetstidskrift säger, att »Norges Ophøielse til et selvstændigt Rige i 1814 — — havde sin væsentlige Begrundelse i almindelige i Folkets Udvikling og indre Forholde liggende Aarsager, hvis Virksomhed de ydre Begivenheder kunde tjene til at fremskynde eller forsinke, men som, senere eller tidligere, maatte lede til det samme Resultat. Saafremt Norge ikke i 1814 — — — ved ydre Tvang var bleven adskilt fra Danmark, vilde det dog have gjennemført sin politiske Emancipation, der var en nødvendig Følge af den nationale»; så är denna slutledning långt ifrån tillräckligt rättfärdigad af den föregående afhandlingen. Eller huru vill väl Sars förklara, att den enda man, som före kielfreden tänkt något på och gjort något för en konstitutionel norsk frihet, var just den samme, som ifrigast arbetat för unionen med Sverige? Med större sanning säger Adler, att »ideen om sjelfständighet såsom egen nation icke var en inifrån kommen, som genomträngt hela nationen», utan att denna idé »kom ur cirkeln af några patriotiska män», under det »allmogen knapt hade begrepp om en konstitutionel författning». I samma anda yttrar sig Jakob Aall på flere ställen, och begge dessa män lefde midt uppe i händelserna och hade en särdeles god iakttagelseförmåga.
- ↑ Se Kristian Fredriks bref till Fredrik VI af den 22 febr. och den 2 april hos Sørensen, Kampen om Norge, II, s. 159 och 208.
