Sida:Oliver Twist - Samhällsroman.djvu/168

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
168
CHARLES DICKENS.

Gud i himlen, hvad var det, som dref blodet tillbaka till hans hjärta och beröfvade honom tungans bruk och förlamade alla hans lemmar? Där — där utanför fönstret — så nära, att Oliver, innan han drog sig undan, nästan kunde ha rört vid honom — där stod juden och stirrade in i rummet! Och bredvid juden — med ett ansikte, som var likblekt af raseri eller fruktan — stod den obekante mannen, som Oliver hade mött på gästgifvaregården.

Det var blott en glimt — en blixt för hans ögon — och de voro borta. Men de hade känt igen honom och han hade känt igen dem! Deras utseende var så skarpt inprägladt i hans minne, som om det varit hugget i sten. En minut stod han fastnaglad; sedan sprang han ut i trädgården och ropade högt på hjälp.




KAP. 34.

Slutet på äfventyret. Ett viktigt samtal.

Då husets invånare, uppskrämda af hans rop, kommo störtande in till honom funno de honom blek och skälfvande. Han pekade ut mot ängen bortom trädgården och stammade tonlöst: »Juden! Juden!»

Giles kunde ej förstå, hvad det betydde. Men Harry Maylie var litet snabbare i uppfattningen; han hade af sin mor hört Olivers historia och förstod genast meningen. — »Hvilken väg gick han?» frågade han och grep en knölpåk, som stod i en vrå.

»Ditåt!» svarade Oliver och pekade åt det håll männen gått. »De försvunno genast.»

»Då måste de ha gömt sig i diket!» sade Harry. »Följ med, håll er så nära mig som möjligt!» Därmed hoppade han öfver häcken och sprang så fort, att de andra hade svårt för att hålla jämna steg med honom. Både Giles och Oliver följde dock någorlunda med. Och ett par minuter därefter tumlade doktor Losberne (som nyss kommit hem från en promenad) öfver bäcken, reste sig vigare än man kunnat tro honom om, kom springande efter och ropade hela tiden, hvad som var på färde? Men först då Harry kommit till det fält, som Oliver hade utpekat, och började noggrant undersöka både diket och häcken, hunno de andra upp honom. Och nu fick också Oliver tid till att meddela doktorn, hvem man var på jakt efter.

De letade dock förgäfves; där syntes ej ens färska spår. De kommo upp på en liten backe, hvarifrån man hade en vidsträckt utsikt öfver fält och ängar. Där nere till vänster låg byn; om de bägge männen hade begifvit sig dit, måste de ha gjort en lång