instinkt, ty dessa bin hafva icke blott sina instinkter utan äfven sin kroppsbildning modifierade i öfverensstämmelse med sina parasitiska vanor, ty de ega icke de pollensamlande organerna, hvilka varit oumbärliga, om de måst samla föda åt sina ungar. Några arter af Sphegidæ (getingliknande insekter) äro på samma sätt parasitiska på andra arter; Tachytes nigra gör i allmänhet sin egen håla och förser den med byte för sina egna larver, men M. Fabre har dock nyligen gifvit oss anledning att tro, att, om denna insekt finner en håla redan färdiggjord och provianterad af en annan geting, han begagnar prisen och blifver för tillfället parasit. I detta fall, såsom i det antagna exemplet om göken, kan jag ej se någon svårighet för det naturliga urvalet att göra en tillfällig vana permanent, om den är af nytta för arten och om insekten, hvars näste och förråd på detta nedriga vis tages i beslag, icke derigenom dör ut.
Myrans instinkt att göra slafvar. Denna märkvärdiga instinkt upptäcktes först hos Formica (Polyerges) rufescens af Pierre Huber, om möjligt skarpare observatör än fadern. Denna myra är helt och hållet beroende af sina slafvar; utan deras tillhjelp skulle arten säkerligen dö ut på ett enda år. Hannarna och de fruktsamma honorna arbeta alldeles icke, och arbetarna eller de sterila honorna, så energiska och modiga de än äro i slaffångst, göra aldrig någonting annat. De äro odugliga att bygga sina egna bon och uppföda sina egna larver. Då de gamla nästena befinnas olämpliga och de behöfva flytta, är det slafvarna som bestämma flyttningen, och de rent af bära sina herrar emellan käkarna. Så ytterligt hjelplösa äro husbönderna, att då Huber instängde trettio af dem utan någon slaf men med rikligt förråd af deras mest omtyckta födoämnen och med deras egna larver och puppor, hvilka borde egga dem till arbete, gjorde de ingenting; de kunde icke en gång föda sig sjelfva och många omkommo af hunger. Huber insläpte då en enda slaf (F. fusca), som genast grep verket an, födde och räddade de öfverlefvande, bygde några celler, vårdade larverna och stälde allt till rätta. Hvad finnes väl utomordentligare än dessa fakta? Om vi icke kände någon annan myra med samma instinkt, skulle det varit hopplöst att spekulera öfver, huru en så underbar instinkt kunnat få en sådan fulländning.
Hos en annan art, Formica sanguinea, upptäckte P. Huber likaledes samma instinkt. Denna art finnes i södra delarna af England, och dess vanor hafva blifvit studerade af mr F. Smith, vid British Museum, hvilken jag är mycken tack skyldig för
