Sida:Om arternas uppkomst.djvu/256

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
244
om arternas uppkomst.

af former, som äro blott obetydligt olika, förökar kraften och fruktsamheten hos afkomman, under det parning emellan slägtingar är skadlig; och för det andra att små förändringar i lefnadsförhållandena tydligen föröka alla organiska varelsers kraft och fruktsamhet, under det stora förändringar äro skadliga. Men de fakta som anförts om ofruktsamheten vid illegitim parning af dimorfa och trimorfa växter och hos deras illegitima afkomlingar göra det sannolikt, att något okändt föreningsband i alla fallen sammanbinder graden af fruktsamhet vid den första föreningen med fruktsamheten hos afkomlingarna. Betraktandet af dessa fakta rörande dimorfism jemte resultaten af ömsesidig kroasering leder tydligen till den slutsats, att den förnämsta orsaken till ofruktsamhet är begränsad till olikheter i de sexuela elementen. Men hvarföre hos arterna de sexuela elementen skulle så allmänt blifvit mer eller mindre modifierade, ända till inbördes ofruktsamhet, det känna vi icke.

Det är ingenting öfverraskande, att svårigheten att kroasera två arter och ofruktsamheten hos deras hybrida afkomlingar i de flesta fall motsvara hvarandra, äfven om de härröra af skilda orsaker, ty båda bero på graden af olikhet emellan de kroaserade arterna. Ej heller är det någonting öfverraskande, att lättheten att åstadkomma en första kroasering och fruktsamheten hos de deraf uppkomna bastarderna och förmågan att ympas — ehuru denna senare förmåga tydligen beror på helt olika omständigheter — alla till en viss grad löpa parallelt med den systematiska slägtskapen af de former som äro valda för experimentet, ty systematisk affinitet innefattar likheter af alla slag.

Första kroaseringen emellan två former som antagas för varieteter eller äro tillräckligt lika för att anses såsom sådana äfvensom deras mestiser äro visserligen i allmänhet fruktsamma, dock icke såsom ofta påstås ovilkorligen. Denna nästan allmänna och fullständiga fruktsamhet, är icke heller någonting öfverraskande om vi ihågkomma, huru gerna vi argumentera i cirkel med afseende på varieteterna i naturtillståndet, och om vi komma ihåg, att större antalet varieteter hafva bildats under domesticering genom urval af blott yttre skiljaktigheter, och att de icke under längre tid lefvat under likformiga lefnadsförhållanden. Vi måste också särdeles lägga på minnet, att länge fortsatt domesticering sträfvar att bortskaffa ofruktsamheten och kan derföre sannolikt icke förläna denna egenskap. Oberoende af frågan om fruktsamhet finnes i alla andra hänseenden den närmaste likhet emellan bastarder och mestiser,