Europas fastland, under det hafssnäckorna och fåglarna hafva blifvit oförändrade. Vi kunna måhända förstå den skenbart hastigare proportionen af förändring hos landdjur och högre organiserade alster i jemförelse med hafsdjur och lägre organiserade varelser, om vi fästa afseende vid de mera invecklade förhållandena emellan de högre organiserade varelserna och deras organiska och oorganiska lefnadsvilkor, som vi utvecklat i ett föregående kapitel. Då många af invånarna på en yta hafva blifvit modifierade och förädlade, kunna vi enligt grundsatsen om kampen för tillvaron och de vigtiga förhållandena emellan organismerna i denna kamp inse, att en form som icke blifver i någon mån modifierad och förädlad går sin undergång till mötes. Vi inse deraf hvarföre alla arter i en trakt till slut blifva modifierade (om vi taga tillräckligt lång tidrymd), ty eljest skulle de snart dö ut.
Hos medlemmar af samma klass bör graden af förändring under långa och lika tidrymder öfverhufvudtaget vara nästan densamma, men då samlandet af formationer, rika på fossilier och af lång varaktighet, beror derpå att stora massor af sediment blifvit aflagrade på sjunkande ytor, hafva våra formationer nästan nödvändigt bildats på vidsträckta tidrymder med oregelbundna afbrott, och följaktligen är graden af förändring som de i på hvarandra följande lager inbäddade fossilierna visar icke lika. Hvarje formation betecknar enligt denna åsigt icke en ny och fullständig skapelseakt, utan blott en tillfällig scen tagen nästan på slump i ett långsamt försiggående drama.
Vi kunna tydligen inse, hvarföre en art som en gång gått förlorad icke vidare bör uppträda, äfven om samma lifsvilkor, organiska eller oorganiska skulle återkomma. Ty ehuru ättlingarna af en art kunna vara lämpade (och otvifvelaktigt har detta händt i otaliga fall) att intaga en annan arts plats i naturens hushållning, och på detta sätt ersätta den, så böra dock icke de två formerna, den gamla och den nya, vara identiskt lika, ty båda skola helt säkert ärfva afvikande karakterer från sina skilda stamfäder, och organismer som redan äro skilda variera på olika vis. Det vore till exempel möjligt, om alla våra påfågeldufvor dogo ut, att amatören kunde bilda en ny ras som svårligen kunde skiljas från den nuvarande stammen; men om stamfadern klippdufvan likaledes vore utdöd, och i naturtillståndet hafva vi all anledning att tro att stamformer i allmänhet utträngas och ersättas af sina modifierade ättlingar, är det otroligt att en påfågeldufva, identisk med den nu existerande rasen, skulle bildas från en annan dufart, eller ens från en annan väl utbildad ras af tama dufvan, ty de successiva
