Sida:Om de norska apatitförekomsterna.djvu/26

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har inte korrekturlästs

472 Sjögren, hj. om de norska apatitförekomst erna. profven från Hafsåsen, LangÖ och Odegården, öfverensstämma mycket med hvarandra och likaledes de, hvilka på sistnämda lokal äro hämtade från dagytan och från 100 m djup. En egendomlig bergart, .som tillsvidare kan benämnas dipyr-diabas och som möjligen utgör en varietet af dipyr-dioriten, har jag funnit i ett par prof, ett från Ödegården, enligt anteckning taget i arbetsrummet Q på Grande Galerie's nivå, det andra från Hafsåsen. Båda dessa prof öfverensstämma deri, att dipyren är ytterst tint streckad, nästan tradig, brunaktig och mer än vanligt sönderdelad. Det mest utmärkande mineralet är dock en klar, färglös, monoklin augitart, som utgör bergartens hufvudmassa. Augitarten torde lämpligast böra benämnas salit. I profvet trän Hafsasen är augit en temligen finkornig, dess augitiska genomgångar äro mindre tydliga och den innehåller talrika grå föroreningar. Profvet från Ödegården visar deremot augiten i stora, klara och rena individer med synnerligen tydliga pyroxen-genomgångar. Bergarten från sistnämda fyndort håller äfvenledes något brun amfibol -och magnetit. Möjligen förekommer denna miner al bl a tidning endast som gång eller sprickfyllnad. Detta är antagligt enär vid Hafsåsen flera af gångarne innehålla malakolit tillsammans med dipyr. Vi skola nu taga i betraktande de accessoriska beståndsdelar, som förekomma i gabbron och dipyr-dioriten. Dessa äro af intresse enär nästan alla förekomma makroskopiskt såsom gångmineral. De accessoriska beståiidsdelarne äro: apatit, rutit, titanit, epidot, kalkspat, j?r>i<jlaux, maijitetkia, möjligen svafvelkis. (Titanjern och magnetit äro nämda bland de konstituerande beståndsdelarne.) Apatiten förekommer i alla prof och an märknings vardt synes vara, att den såväl i galtbron som i dipyr-dioriten förekommer i vida större mängd, än hvad den gör i eruptiva bergarter i allmänhet. I dipyr-dioriten uppträder den på två olika sätt, dels såsom friska kristallnålar, dels såsom större, oregelbundna korn, hvilka nästan alltid äro mer eller mindre angripna, hafva