GEOL. FÖKEN. FÖRHANDL. N:0 81. Bd VI. Haft. 11. 475 sprungliga horizontela läge, finna gabbron diskoidant utbredd öfver skikthufvudena. Det är lätt att under denna förutsättning bilda sig en föreställning om de vid Ödegården förekoinande apat i t gångarnes samt Fig. 5. Profil tid Meizikjiec. a hornblendeskiffer, b gabbto, c grufverum. gabbrons ursprungliga läge. Om vi tänka oss de skiktade bergarterna och med dem »abbrobädden vridna sa, att de intaga sitt ursprungliga horizontela läge, så komma samtliga gångarne att stå vertikalt, så väl de till ordinära systemet hörande, som ock kaliforniagäiigarne, enär de samtliga sfå vinkelrätt på gabbro-bäddens begdiiisningsplan. (Jfr Fig. 4.) Det är tydligt, att hvad som vid gångarnes nuvarande läge betecknas med deras stupningsrikning, ursprungligen har varit deras strykning och tvärtom, att den riktning soin anger deras nuvarande strykning, ursprungligen har varit deras riktning mot djupet. Men gångarnes nuvarande strykning begränsas i båda riktningarne af skiffrarne som omgifva gabbiobädden: alltså är tydligt, att dä gabbrou ännu intog sitt ursprungliga horizontela läge begränsades apatitgångarne mot djupet al' de underliggande skiffrarne. Då således gångarne visa sig ej ega uågon kommunikation, med en eruptionskanal kunna de svårligen anses såsom direkt eruptiva gångar. De åsigter, som blifvit framstälda rörande bilduings-sättet af de apatit förande sängarne äro af trenne olika slag. Brögger och Reusch hafva i sin afhandling i Zeitschrift d. Deutschen geol. Ges. 1875 uttalat, att de apatitförande gångarne äro eruptiva bildningar och äro i sitt senare arbete 1880 »i det vteseudtligste af samme opfatning angående apatitforekom-sternes opriiidelse». Sterky Hunt har för de canadensiska
