hornblendeskiffer och qvartsit, som utgöra berggrunden vid Kragerö och Arendal, förekomma äfven här. Lagerställningen är dock vida mera rubbad och har oftats ett brant stupande läge. Graniter i mindre massiv förekomma flerestädes i denna trakt[1].
I Hafsåsen, en ungefär i N-S:lig riktning belägen låg höjdsträckning högst 1,000 m i längd, äro flera skärpningar på apatit anlagda. Några af dem ligga helt nära gården Dolholt vid södra ändan af Hafsåsen, de öfriga nordligare. Den vestliga delen af Hafsåsen intages af gabbro, till allra största delen omvandlad så att den består af dipyr[2] och hornblende. De omgifvande skiffrarnes strykningriktning är nästan N-S:lig med östligt fall och gabbron intager samma läge. En del af de mineralförande gångar, på hvilka arbete här skett, äro belägna i sjelfva gabbron, de andra uppträda i eller nära gabbrons kontakt med de omgifvande bergarterna.
Utaf de ganska talrika apatitförande gångar, som förekomma i Hafsåsen, torde knappast någon af de hittills blottade och undersökta vara drifvärd; flera andra gångar, som innehålla oanvändbara mineral, såsom pyroxenarter eller fältspat, hafva blifvit med arbete belagda under förmodan att innehållet vore apatit.
Innehållet i dessa gångar visar sig vid undersökning vara ganska vexlande, så att knappast tvenne finnas, som äro alldeles lika hvarandra. Här nedan lemnas korta beskrifningar på några af de gångar, som blifvit blottade och der arbete egt rum; vid flertalet har hela arbetet utgjorts af endast några få sprängskott, men detta har i allmänhet varit tillräckligt för bedömande af gångens beskaffenhet och innehåll.
- ↑ Dessa graniter synes vara af annat slag än den norr härom förekommande gneisgraniten. I närheten af Grimstad uppträder en ganska karakteristisk granitart af medelgroft gry och innehållande köttröd ortoklas såsom öfvervägande beståndsdel samt mjölkqvarts och små fjäll af grönaktig glimmer. Den är sannolikt yngre än de omgifvande lagrade bergarterna.
- ↑ Dipyr är ett mineral af verneritgruppen, som skiljer sig från skapolit derigenom att syreförhållandet hos , och är = 1 : 2 : 6, då det hos vernerit är = 1 : 2 : 3 eller 1 : 2 : 4; i geometriska och fysiska egenskaper öfverensstämmer det nära med vernerit.
