Sida:Om svensk jordäganderätt.djvu/111

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
106

vägnar lagstiftade i sådana fall, som icke voro i landskapslagarna satta.

Hvad angår påståendet, att motivet till regalrättens införande varit de maktägandes vinningslystnad, torde detta af hvad här ofvan sagts om regalrättens naturenliga utveckling ur medeltidens allmänningsväsende få sin rätta belysning.

De s. k. maktägande hafva väl för dessa tider gjort sig skyldiga till tillräckligt många öfvergrepp ändå, utan att man behöfver förevita dem sådant i de fall, då de verkligen varit oskyldiga.

Dessutom kan det väl sättas i fråga, om det bör betraktas såsom utslag af vinningslystnad, om staten upprätthåller den grundsatsen, att den enskilde för rätten att bruka och nyttja viss allmän egendom betalar en däremot svarande afgäld.

Vi vilja nu öfvergå till frågan, om och i hvad mån det finnes en statens äganderätt till rikets vattenområde.

Såsom förut framhållits, består Sveriges vattenområde af trenne olika hufvuddelar: saltsjö- eller kustområdet, insjöområdet samt de områden, som innehålla rinnande vatten.

Hela detta vattenområde utgör ett enda, oerhördt utgrenadt och kompliceradt nät af större och mindre vattendrag, älfvar, strömmar, åar, bäckar, rännilar och så vidare med en massa stora och små reservoarer, insjöar, tjärnar o. s. v., hvilka alla förr eller senare afbörda sitt innehåll i det Sverige omgifvande hafvet.

Uti naturens stora hushållning har vattnet en oerhörd betydelse. Nedfallande från de jorden omslutande luftlagren i form af regn eller snö, nedtränger det i jorden och gifver en af de viktigaste existensbetingelserna för växter och djur. I den mån det icke af dessa konsumeras söker det sig väg nedför jordens sluttande yta, sipprar till en början droppvis fram, förenar sig till större fåror, växer till bäckar, åar och älfvar, samlar sig i större fördjupningar till insjöar samt utfaller slutligen i hafvet, alltjämt beredande möjligheten för den organiska världens tillvaro.

För människan ej mindre än för öfriga lefvande varelser är vattnet nödvändigt. Hon behöfver det för sina personliga behofs tillfredsställande, hon använder det såsom samfärdselled, hon fångar däri eller därpå förekommande djur och växter, hon reglerar dess flöden för sina ändamål och hon tämjer dess krafter att drifva för sig nyttigt arbete.