Sida:Om svensk jordäganderätt.djvu/114

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
109

Emot antagandet af en äganderätt till en vattensamling i och för sig talar också med fullt fog vattnets egenskap att vara rörligt, föränderligt och obestämbart. Likasom luften räknas det också i och för sig till de fria nyttigheternas klass.

Men saken gestaltar sig annorlunda, om man tager hänsyn till en viss vattensamling såsom bunden till en viss del af jordytan. Visserligen må det medgifvas, att uttrycket »bunden vid jordytan» är i viss mån oriktigt. Men afser man härmed endast det, att en vattensamling för hvarje särskildt tidsmoment existerar å ett visst jordområde, så måste berörda vattensamling betraktas såsom beståndsdel af grunden och tillika med denna utgöra rättsobjekt för det berättigade subjektet. Vattnets förhållande till grunden är af alldeles enahanda beskaffenhet som å rot stående träd eller växande gröda eller mineralfyndigheter i jordens inre. I följd af sitt samband med jorden äro vattenpartiklarna att betrakta såsom tillfälliga beståndsdelar af denna. Och såsom beståndsdelar måste vattnet inbegripas i jorden och hafva samma egenskap af fast egendom som denna.

Föremålet för en vattenrättighet utgöres sålunda af en viss del af jordytan med därå för hvarje tid varande vattensamling.

Häraf inses, att det är fullt riktigt att, såsom här ofvan skett, betrakta vattenområdet såsom föremål för jordäganderätt.

Härmed öfverensstämmer ock nya lagberedningens motiv till § 1 af lag d. 24 maj 1895 ang. hvad till fast egendom är att hänföra. Då det i denna § heter: »fast egendom är jord å landet och i stad», förklaras »jord» vara taget i så vidsträckt bemärkelse, att därunder innefattas alla de inom svensk jurisdiktion belägna delar af jordytan, som äro föremål för äganderätt, vare sig de utgöras af torr mark eller äro täckta af vatten».

Att vattnet är tillfällig beståndsdel af jorden, bestyrkes för öfrigt däraf, att ett vattenområde kan genom vattenledning, sjösänkning, landets höjning, insjös uttorkande o. s. v. förvandlas

    befintliga vatten»; Rikets ständers skrifvelse af d. 14 mars 1863 talar likaledes om »lagbestämmelser rörande vattens ägande», ibm s. 16; J. B. 12: 4 använder uttrycket: »i sjön rådande» Jmf. justitieråden Naumanns och Östergrens yttrande vid Högsta Domstolens granskning d. 13 nov. 1879 af § 1 i förslaget till ny vattenrättsförordning.

    De nya lagarna använda däremot uttryck, som afse en nyttjanderätt, såsom »anläggning för vattnets nyttjande» (Dikn. L. § 24), »enhvar äger att det vatten som å hans grund finnes sig tillgodogöra (K. F. d. 30 dec. 1880 om jordägares rätt öfver vattnet å hans grund § 1), »rätt till fiske» (lag om rätt till fiske d. 27 juni 1895) o. s. v.