Sida:Om svensk jordäganderätt.djvu/150

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
145

Norrlands sydligaste landsändar. Inom Gäfleborgs län voro endast oafvittrade Ljusdals, Färila, Hogdals, Alfta Hanebo och Bollnäs samt Undersviks och Gnarps socknar.[1]

Hela landet från Norges gräns till Bottenhafvet, från Ryssland till Dalarne var med få undantag däremot föremål för afvittring.

Dessa ofantliga landsträckor böra vi, liksom i Dalarne, först uppdela i tvenne olika massor – den odlade och den icke odlade jorden. Den odlade, bestående af åker, äng, fäbodelägenheter, röjningar, ängsslogar m. m., utgjorde undantag; den icke odlade regel. Den förra utgjorde endast mindre intagor på den senare.

För Dalarnes vidkommande hafva vi sett, att omfånget för, den odlade jorden sammanföll med omfånget för den privata äganderätten. Var förhållandet enahanda inom Norrland?

Endels var förhållandet visserligen så.

Angående Härjedalen anföres, att hemmanen därstädes »aldrig blifvit ordentligen refvade och skattlagda», att efter hemmanssättningen odlingar blifvit företagna å den gemensamma marken efter åboarnes olika omtanke och förmåga samt att i följd häraf tillämpningen af allmänna lagens delningsgrund eller hemmanens mantal och ränta komme att medföra en stor förändring i äganderätten till jorden så att en mängd hemmansägare skulle förlora dittills innehafda ägor; och yrkades med anledning häraf, att, i likhet med hvad i St. Kopparbergs län iakttages, häfden uti inägor måtte blifva delningsgrund.[2] Detta blef också af Kungl. Maj:t medgifvet, och förordnades sålunda, att innehafvet eller den jord, som hvarje hemman ägde i odalåker och äng eller i sådana å utmark uppodlade slåttlägenheter och fäbodavallar, som i hemmanens mantal och ränta vore inbegripna, skulle såsom laga delningsgrund anses, ehvad jorden under urminnes häfd innehades eller genom arf, köp eller på annat sätt åtkommen vore.[3]

Härmed öfverensstämde jämväl hvad som för en del af Härjedalen eller Hede pastorat, bestående af Hede, Vemdalens och Tännäs socknar samt Storsjö kapell, vardt särskildt stadgadt. Inom denna ort, där boskapsskötseln utgör invånarnes hufvudsakliga näring, bestämdes skattetalet merendels efter en viss

  1. K. Br. d. 12 maj 1832 (n:r 37 Ekström).
  2. K. Br. d. 9 mars 1825 (n:r 6 Ekström).
  3. K. Br. d. 2 maj 1826 (n:r 7 Ekström).
Åström, Svensk jordäganderätt.10