Någon annan utväg synes oss därför icke finnas än att nybilda en med statsförfattnings- och statsförvaltningsrätten koordinerad tredje underafdelning under den offentliga rätten, benämnd t. ex. statsförmögenhetsrätten.
Denna skulle då innehålla normerna för statens jämte de underordnade publika samhällenas ekonomiska makt i förhållande till hvarandra och till enskilda personer.
I analogi med den privaträttsliga förmögenhetsrätten borde den lämpligen indelas i personrätt, sakrätt och fordringsrätt; hvaraf personrätten borde innehålla normerna för statens och de underordnade publika samhällenas allmänna byggnad och inbördes förhållanden särskildt i ekonomiskt afseende; sakrätten normerna för de publika samhällenas äganderätt och jura in re aliena, t. ex. statens ränterätt och fordringsrätten normerna för de publika samhällenas medelbara förfoganderätt öfver saker och personliga tjänster.
I förhållande till statsförfattnings– och statsförvaltningsrätten borde statsförmögenhetsrätten i systemet gå före statsförvaltningsrätten. Statsförmögenhetsrätten, såsom gifvande svar på frågan, hvilka förmögenhetsdelar stode till statens förfogande, borde naturligtvis föregå redogörelsen för förmögenhetens fördelning på de särskilda förvaltningsgrenarna.
Inom en så beskaffad rättsdisciplin vore platsen för den publika jordäganderätten gifven.
I den mån samhällslära, nationalekonomi och rättsvetenskap hinna utveckla sig därhän att omfatta alla samhälliga, ekonomiska och rättsliga företeelser, skall rättsvetenskapens utveckling i ofvan antydd riktning också blifva oafvisligt nödvändig.
KAP. VI.
Den privata jordäganderätten.
Hufvudändamålet med den enskilda människans ekonomiska verksamhet är produktion af medel, som äro lämpliga för tillfredsställande af hennes behof.
Produktionen är i tekniskt hänseende resultat af en samverkan emellan människans personliga krafter och naturens
