Men bol har jämväl i vissa delar af öfriga Sverige haft samma betydelse. Så var förhållandet på Öland, där bol förekommo i betydelse af markabol.[1] Äfven i medeltida urkunder förekomma benämningarna hela och halfva (och fjärdedels) bol o. s. v.[2] Och enligt Västgötalagen skulle kyrkogärdsgårdar underhållas till lika delar af alla bol.[3]
Hvarje bol var begränsadt af gärdsgård, s. k. bolgarþer eller »toptergarþer.»[4]
I öfverensstämmelse med den urgamla regeln, att »tomt är åkers moder», delades sedermera den omgifvande åkern till lika delar på hvarje bolstad.
I Södermannalagen säges det om den, som ville lägga jorden i solskifte: »aghi þa han wizorþ. ra will niþer sætie ocei þen stangfall will a læggiæ.»[5] Nedsättande af råmärke ställes sålunda i motsats till åläggande af stångfall. Jämför man vidare detta stadgande med t. ex. Östgötalagens eller Västmannalagens stadgande om skifte,[6] hvaraf framgår, att nedsättande af rå var en med bestämda formaliteter och solenniteter förenad handling, torde man kunna draga den slutsatsen, att skillnaden emellan hamarskiftet och det efterföljande solskiftet bestod däri, att det förra var ett itereradt skifte, det senare åter ett permanent.
Detta bekräftas ytterligare däraf, att i rättsreglerna för solskiftet merendels framhäfves, dels att en verklig jämförelse till vidd och godhet af de i skiftet ingående ägolotterna skulle äga rum, dels ock att det verkställda skiftet skulle vara beståndande.
Sålunda heter det, att vid skifte skall »iamt arwpe a mote iamnu giua: þæt ær ryþia gen ryddu. göþa gen göddu: træþa mot træddu. dikia gen diktu: ælla taki þrea halma bæn af sum bæter hauær byght.»[7] Detta kallas att dela »til iamföris». Och sedan skifte är gjordt, säges det att: »hwar raþi sinum ot. hvad han aghær minnæ ællr meræ, ængi ma andrum sit fortakæ.»[8]
