Hoppa till innehållet

Sida:Ossendowski - Odjur, människor och gudar.djvu/72

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

68

andra voro alltför medtagna för att uthärda färden fram till Kosogol, beslöto vi oss för att försöka få köpa sådana i Soldjak. Snart kommo vi i närheten av sojot-jurtor, omgivna av boskap och hästar, och till sist närmade vi oss furstens flyttande huvudstad. Vår vägvisare red i förväg för att ha en palaver med honom, sedan han försäkrat, att fursten skulle med glädje ta emot »ta lama», ehuru jag märkte stor oro och rädsla i hans ansikte, när han sade detta. Inom kort kommo vi ut på ett stort, med buskar tätt bevuxet fält. Nere vid flodstranden fingo vi se stora jurtor, över vilka fladdrade gula och blå flaggor och vilka vi lätt gissade oss till vara säte för regeringen. Snart därpå återkom vår ledsagare med strålande uppsyn. Han viftade med händerna och ropade:

»Nojon (fursten) ber er vara välkomna! Han är mycket glad!»

I stället för krigare måste jag nu bli diplomat. När vi närmade oss furstens jurta, möttes vi av två ämbetsmän, som buro mongoliska mössor med uppåtstående påfågelsfjädrar baktill. Med djupa bugningar bådo de den främmande »nojon» stiga in i jurtan. Min vän, tataren och jag efterkommo inbjudningen. I den präktiga, med dyrbara sidentyg draperade jurtan blevo vi varse en liten och klen gammal man med visset ansikte. Han var slätrakad, hade kortklippt hår och bar en hög toppmössa av bäver med röd silkestofs, som slutade i en mörkröd knapp med långa påfågelsfjädrar utstrålande bakåt. På näsan hade han stora kinesiska glasögon. Han satt på en låg divan, nervöst fingrande på kulorna på sitt radband. Detta var hans höghet fursten av Soldjak, buddhistisk överstepräst. Mycket hjärtligt bad han oss vara välkomna och anmodade oss att slå oss ner framför den på ett fyrfat av koppar brinnande elden. Hans förvånansvärt vackra furstinna bjöd oss te, kakor och kinesiska sötsaker. Vi rökte våra pipor, men fursten i sin egenskap av lama tillät icke sig själv att göra detta, ehuru han uppfyllde sin skyldighet som värd genom att föra till sina läppar de pipor vi erbjödo honom, och till gengäld räckte han oss sin snusdosa av grön nefrit. Sedan dessa etikettens fordringar blivit fullgjorda, avvaktade vi, att han skulle börja