(B. II, s. 107). Enligt hvad professor Friis i Kristiania berättat mig, skola äfven lapparne stundom använda renen på detta sätt — han har gifvit en skildring däraf i sin bok Lajla — men som man sade honom, skulle det endast vara de skickligaste och uthålligaste skidlöparne som kunde utföra. det konststycket.
Som man ser, föra de upplysningar literaturen kan gifva oss om skidan icke synnerligt långt tillbaka i tiden. Längre kommer man då med tillhjälp af den jämförande språkvetenskapen. När samma namn på skidor finnas hos numera vidt åtskilda folk, måste det finnas sannolikhet för, att detta namn härstammar från en tid, då dessa folk bodde nära hvarandra eller ännu utgjorde ett folk.
Min vän biblioteksamanuensen Andreas M. Hansen har gifvit mig en värdefull hjälp i detta hänseende, och bland annat i en ofta svårtillgänglig literatur sökt utfinna skidornas namn i de särskilda nordasiatiska och nordeuropeiska folkstammarnas språk. Dessa undersökningar ha genom en sammanställning af namn ledt till mycket intressanta, om också ej afgörande resultat, hvilka jag här gärna skulle fullständigt framlagt. Ämnet är emellertid af allt för speciel natur, att det låter sig göra. Jag måste därför inskränka mig till att anföra det hufvudsakligaste.
Som vi här ofvanför sågo, synes vår gamla mytologi och våra sagor tala för, att vi, liksom andra europeiska folk, antagligen af lapparne och finnarne lärt konsten att gå på skidor. Undersöka vi emellertid våra namn på skidor, kunna vi ej finna något lappskt uti dem. Skida och andur[1] (norska:
- ↑ Enligt Rietz (Ordbok öfver svenska allmogespråket) egentligen endast namnet på den högra kortare skida, som begagnas i Elfdalen i Dalarna. I Vesterbotten heter, efter samma källa, den skinnskodda skidan ander (pl. andrer), i Jämtland och Medelpad annar och i Bjuråker i Helsingland anner.
