i djupet. Plötsligt och på ett tecken af skytten uppger nu båtmanskapet ett förfärligt tjut. Själen studsar, sträcker åter ut halsen och lyssnar förvånad till dessa underliga ljud. Men så drar han ihop sig igen, skjuter sig ännu en gång ut mot iskanten och ämnar just försvinna, då ett nytt tjut, ännu värre, ännu mera ihållande och ohyggligt än det första, kommer från båten. Åter sträcker han ut halsen, åter lyssnar han förvånad och stirrar på båten, hvilken alltjämt med full fart. flyger fram öfver vattnet.
Men nu lägger han de främre simfötterna ut öfver iskanten, kröker ryggen och sträcker ut halsen mot vattnet. Trots de mest infernaliska vrålningar utifrån båten, tänker han nu verkligen störta sig i vattnet, och man är ännu icke inom skotthåll. Det är nu ingen annan råd: skytten kastar i ett nu studsaren till ögat och sänder en kula in i iskanten alldeles inuder honom, så att snö och isstycken kastas upp och träffa honom i bringan och på nosen. Det var något alldeles nytt. Förskräckt drar han sig baklänges och med indraget hufvud tillbaka in på flaket, stirrande på iskanten. Medan han grubblar på denna nya gåta, har båten med god fart kommit inom skotthåll. »Väl rödt!» kommenderas det, årorna släppas och, hängande i stropparna, glida de åt sidan. Alla måste sitta stilla och tysta, medan skytten höjer studsaren. Skottet brinner af och, träffadt i pannan, sjunker själens hufvud ned på isen igen, men denna gång för att ej mer resas.
Ligga många själar i hvarandras närhet, kan man på en gång få göra god fångst; men det är då af största vikt att träffa, i synnerhet de första man skjuter på, så att de genast ligga stendöda. Jag erinrar mig sålunda 1882 ha skjutit en hel båtlast på samma ställe, och ingenting hindrade, att jag skulle kunnat skjuta flere båtlaster, om jag
