Sida:På skidor genom Grönland 1890.djvu/219

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
190
OMBORD PÅ JASON.


Jag hoppas kunna hinna Kristianshaab, innan det sista danska fartyget lämnar det i september, och då komma vi hem ännu i höst; hvarom icke, komma vi nästa sommar.

Farväl!

Eder
Fridtjof Nansen.

Omkring klockan 7 på aftonen var allt färdigt till afresa. Sermilikfjorden låg rakt in framför oss; efter bestämmelser medels pejling af punkter i land skulle vi vara något öfver 2½ (geogr.) mil från dess mynning. Jag gick för sista gången upp i tunnan för att se efter, hvilken kurs vi borde hålla. Luftspegling af öppet vatten under land syntes ännu tydligare än förut. I riktningen något väster om Konung Oskars hamn synes isen vara glesast, och jag bestämde mig för den kursen.

Mer segerviss än någonsin, kom jag åter ned på däck, och nu var åfskedsstunden inne. Hela Jasons besättning var på däck. Trots glädjen öfver utsikten till en lycklig början på vår färd, var det dock säkerligen med något vemodiga känslor vi allesammans togo afsked af dessa godmodiga sjömän, bland hvilka vi alla vunnit mången vän, hvilken nu kanske visade en betänksam min eller vände sig bort med en betecknande skakning på hufvudet. Mången tänkte visst, att det sannolikt var sista gången vi sågo hvarandra. Sist af alla tryckte vi kapten Jacobsens hand till afsked, och på sitt lugna sätt sade denna typ för en norsk sjöman ett välment farväl och önskade att »vi måtte få lefva». Så ned för fallrepstrappan och i båtarna. Medan jag tog befälet på den nya fångstbåten, där Dietrichson och Balto förde hvar sin åra, satte sig kapten Sverdrup som höfvidsman vid rodret på den andra, med Ravna och Kristiansen som roddare.