Den 17 september var det på dagen jämt två månader sedan vi lämnade Jason. Det föll sig så, att just den morgonen skulle utdelas smör, en af de gladaste tilldragelserna under vårt inlandslif, och då te med socker iskänktes laget rundt på sängen, var stämningen mycket lifvad. Det var också första morgonen på länge som det ej hängde tjock rimfrost på insidan af tältväggarna.
Medan vi åto frukost, blefvo vi ej litet förvånade att plötsligt höra fågelkvitter utifrån. Det upphörde dock snart, och man var ej rätt säker på att man hört rätt. Men under marschen, vid 1-tiden, fingo vi plötsligt åter höra fågelkvitter i luften. Vi stannade och sågo en snösparf komma flygande efter oss. Han kretsade flere hvarf omkring oss och gjorde tydligen min af att slå ned på våra kälkar, men var ej rätt viss på om han skulle våga, och slog så ned på snön strax bredvid oss, men flög snart åter sin kos, hela tiden muntert kvittrande.
Hur kärkommen var oss icke denna lilla sparf! Det var en vänlig hälsning från land, som vi nu visste måste vara nära, och om man trodde på goda änglar, skulle man säkert sett sådana i dessa två snösparfvar, den som bjöd oss farväl från östkusten och den som här hälsade oss välkomna. Och välsignade vare de för sitt muntra kvitter! Det satte lif i oss alla, och med förnyade krafter drogo vi förtröstansfullt vidare, oaktadt vi den dagen ej fingo någon stark lutning utför. Följande dag (den 18 september) blef det dock i det hänseendet betydligt bättre. Vädret blef också ständigt mildare, och vi tyckte nu, att lifvet började ljusna.
Denna afton vårvinden sydostlig, och jag började hoppas, att vi omsider en gång skulle få gynsam segel vind. Vi hade länge nog väntat på den, trots Baltos försäkran, att denna segling på snön aldrig kunde bli annat än »tokeri».
