Sida:På skidor genom Grönland 1890.djvu/536

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
485
SVÅR IS.

I en tillfrusen spricka kröpo vi i lä för den bitande vinden och åto vår middag, medan solen gjorde sitt bästa att göra vår tillvaro behaglig.

På återvägen föll jag ned i en spricka, men hade den turen att bli hängande med armarna öfver iskanten. Oaktadt sprickan just på det stället var smal, var det ej alldeles lätt att med skidorna komma upp igen på den hala iskanten. Jag var dessutom ensam; Sverdrup hade på ett annat håll gått förut. Efter något sprattlande kom jag dock åter på säker grund. Underligt nog, föllo vi aldrig djupare.

Vi hade ej kommit mycket långt på återvägen, då jag fick se vårt bruna tält norr om oss, just på den isrygg som bestämts till rastställe. De andra hade kommit för omkring en halftimme sedan och strax satt på kaffepannan; vi voro ju nära västkusten, och då hölls ej så strängt på kaffeförbudet. Det dröjde emellertid en stund, innan det blef färdigt, hvilket dock ej var så illa, då litet hvila efter vår skidtur gjorde godt.

Sedan kaffet var drucket, togo vi ned tältet och satte kurs sydpå för att komma söder om den i fjorden utfallande isström, på hvilken vi varit nere. Isen var i början god, och det gick raskt framåt, oaktadt blåsten allt emellanåt gjorde sitt bästa för att kasta kälkarna tvärs framför oss. Fram på aftonen, då det redan börjat skymma något, kommo vi emellertid till en rygg med starkt söndersliten is. Här måste vi söka oss väg, innan vi drogo vidare, och vi slogo därför upp tältet för att invänta följande dag. Medan kvällsvarden tillagades, gjorde ett par af oss en tur framåt. Isen såg onekligen stygg ut, ännu styggare än den på hvilken vi varit nere dagen förut; men vi kunde dock genom att se oss vä för komma någorlunda fram, och isryggen var lyckligtvis, ej bred.