Sida:På skidor genom Grönland 1890.djvu/546

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
493
RAVNA VID GODT LYNNE.

blott, att han ej ville skilja sig vid klädessäcken sin, hvari han hade testamentet. Och han stretade i väg med sin tunga börda, hvarunder han nästan försvann, lika lätt och raskt som någon af oss. Han tyckte nog, att det ej längre fanns någon anledning att spara på krafterna, och ville nu för en gång visa oss, hvad han dugde till. Det var nog sant, hvad Balto alltid ständigt med så stor beundran sade: »Han Ravna, pina dö’, det allt en karl som kan ta i det!»

Nedstigningen var på många ställen brant, vägen gick öfver myrar och slätter öfversållade med sten, och bördorna vi hade på ryggen voro tunga. Ej underligt därför, att det gick tämligen långsamt. Flere gånger under vandringen sade Ravna helt förtjust till mig: »Här luktar godt, alldeles som på de finmarkska fjällen, där det är godt renbete». Och så var det äfven: det doftade både af fjällgräs och renmossa, och med vällust insögo vi i långa drag den härliga luften.

Fram mot aftonen kommo vi ned till en lång sjö, som vi kallade Langvandet. Där fingo vi, till vår förundran, se en väldig skridjökel skjuta ut från väster. Det var tydligen en arm af inlandsisen, som skar sig in på andra sidan det fjäll vi hade väster om oss.

Sedan vi på en bräcklig is kommit ett stycke öfver sjön, där vi flere gånger voro nära att gå ned oss, gjorde vi halt på sjöns östra sida på en god tältplats. För första gången under hela färden fingo vi nu lång och mjuk ljung att ligga på. Med välbehag sträckte vi ut oss i ljungbädden, medan fjälluften, blandad med en egendomlig, berusande barrdoft, som kom från en på platsen i mängd växande buske, susade fram öfver oss.

Medan vi inne i tältet åto vår kvällsvard, bad jag Ravna, som satt närmast tältdörren, göra upp eld. Det behöfliga bränslet var redan samladt, och vi tyckte det skulle vara