Sida:Pauline 1910.djvu/111

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
107

Man hade redan utplånat spåren; krattan hade jämnat sanden. Jag gick alléen framåt och uppnådde ekskogen; jag såg paviljongen och gick omkring den; den var tillsluten och tycktes obebodd, såsom dagen förut. Jag vände tillbaka till slottet, gick upp i mitt rum, kastade mig i samma länstol, där jag natten förut tillbragt så förfärliga timmar, och förvånades nu över min fruktan! Det var skuggan, det var mörkret, eller snarare det var frånvaron af en häftig passion, vilken så försvagat mitt mod!

Jag förnötte en del av dagen med att gå fram och tillbaka i mitt rum, att öppna och tillsluta fönstret, och väntade aftonen med lika stor otålighet, som jag dagen förut känt fruktan att se den nalkas. Man tillsade att middagen var färdig; jag gick ner. Såsom om morgonen var det dukat blott för en; men på bordet låg ett brev. Jag igenkände Horace's stil och slet upp förseglingen.

Han ursäktade sig för det att han ej kunnat återkomma, hans ord var givet före min ankomst, och han måste hålla det, kosta vad det kosta ville. Jag skrynklade ihop brevet mellan händerna, utan att sluta det, och kastade det i kakelugnen; därefter tvingade jag mig att äta, för att avvända malajens misstankar, samt återvände sedan till mitt rum.

Mina anordningar för föregående aftonen hade även nu blivit efterföljda; jag fann en stor brasa, men denna gång brydde jag mig icke därom. Jag hade en hel plan att uppgöra, och satte mig ned att överlägga därom. Gårdagens räddhåga var helt och hållet försvunnen.

Greve Horace och hans vänner hade kommit in genom järngrinden; ty dessa män kunde ej vara några andra. De hade burit kvinnan till paviljongen; sedan hade greven gått uppför lönntrappan, för att försäkra sig om att jag sov och att jag icke märkt något. Jag behövde således endast följa trappan; i min tur tog jag samma väg som han; jag gick dit därifrån han