i minnet annat än några avbrutna meningar här och där. De mest motsatta tankar brusade om varandra i min hjärna; en melodi ur Gazza ladra trummade oupphörligt i mina öron; jag kände själv att jag började yra. Jag föll till marken med ansiktet mot jorden.
En domning, frambragt av de skakningar jag utstått, överföll mig. Jag somnade, utan att medvetandet av mitt tillstånd övergav mig ens under drömmen. Då började en följd av drömmar, den ena mera osammanhängande än den andra. Denna plågsamma sömn, långtifrån att skänka mig någon vila, förkrossade mig alldeles. Jag vaknade med en sönderslitande hunger och törst; då tänkte jag för andra gången på giftet, som stod bredvid mig och kunde giva mig ett milt och skyndsamt slut. Oaktat min stora svaghet, oaktat mina häftiga plågor, oaktat den dova feber, som sjöd i mina ådror, kände jag att döden ännu var långt borta, att jag skulle få avvakta den många timmar, samt att de grymmaste av dem återstodo. Då fattade jag det beslut att ännu en gång återse denna skymt av solljuset, som dagen förut besökt mig, liksom en tröstare, vilken insmyger sig i den fängslades håla. Jag satt med ögonen spända mot det ställe, där den skulle inbryta; denna väntan och denna tanke mildrade något mina rysliga plågor.
Den efterlängtade strålen visade sig slutligen. Jag såg den intränga blek och matt; himlen var troligen mulen denna dag. Då framstod för min inbillning allt som den belyste på jorden: dessa träd, dessa ängar, detta spegelklara vatten; Paris, som jag aldrig mera skulle få skåda; min mor, som jag lämnat för alltid, min mor, som kanske redan emottagit nyheten om min död, och som begrät sin levande dotter. Vid alla dessa minnen svällde mitt hjärta; jag utbrast i höga snyftningar och smälte i tårar; detta var första gången sedan jag kom i denna håla. Småningom lade sig paroxysmen, snyftningarne upphörde, och mina tårar flöto tysta. Mitt beslut var fattat att intaga giftet; emellertid led jag nu mindre.
