50
uttryck af deltagande i den allmänna sorgen öfver hans samma år inträffade blindhet, som teaterdirektionen beslöt att göra en repris af hans tvenne sorgespel ”Oden” och ”Virginia”. Om man också i våra dagar icke vill tilldöma dessa arbeten något större värde, intog dock Leopold genom dem obestridligen den främsta platsen bland den gustavianska tidens dramatiska skalder (se del II, sid. 135). Det förra återupptogs den 24 november 1820, dagen efter författarens sextiofemte födelsedag, och hade då icke varit gifvet sedan den 22 november 1806, dagen innan han fyllde femtio år. ”Detta koturnens mästerverk”, såsom det heter i en recension, ”hvaröfver svenska scenen med skäl kan vara stolt, och som på andra språk äger få rivaler, och på vårt eget blott en enda, den yngre dottern af samma skald”, gafs för utsåldt hus, som dock uteslutande bestod af medelklassen. Den så kallade finare publiken lyste genom sin totala frånvaro. Titelrollen gafs af Fredrik Kinmanson med kraft och värma och ansågs aldrig förr varit så väl utförd, hvilket var mycket sagdt, då den en gång hört till den store de Broens repertoar. Tilda spelades af den tjuguettåriga Sara Strömstedt, vacker att skåda i sin enkla hvita dräkt, och man beundrade särskildt hennes stumma spel. Yngve framställdes af Torsslow med mycken ungdomlig eld, ehuru han lär ha spelat ganska ojämnt. Bäst ansågs Nils Almlöf såsom Pompé ha fyllt sin plats. Hans ståtliga figur liksom hans djupa och starka stämma gjorde ett fördelaktigt intryck, trots en viss kyla i återgifvandet af rollen, och det skrefs i Journalen, att ”hans lyckligare ställen bekräfta den förmodan, att vår tragiska scen, ifall
